Bara något

Skrev detta en rast för några veckor sedan, glömde bort att den fanns, hittade den igen och fick fan ont i magen bara av att läsa. Jobbigt.
---
Den där känslan, du vet. Ja, just den.

Ibland är det först natten innan ett prov du inte pluggat till, uppvisning/match du inte ansträngt dig inför,  eller tiden efter att du gjort något du ångrar, som tankarna börjar snurra. "Du kan inte. Du vet inte vad du ska skriva. Du har ingen aning om vad du ska göra eller när det ska göras. Du kommer inte klara det. Du kan inte. Du, ge upp. Det är ingen som tror att du kommer klara det här, inte ens du själv. Varför gjorde du så? Varför gjorde du inte på ett annat sätt?”
Det är först då, när du ligger där i det tysta mörkret som du egentligen har tid att tänka. Tänka på allt du borde göra, inte borde göra, vill göra och inte vill göra. Allt du ångrar att du gjort, inte gjort, hur du ska hinna med allt nästa dag, vad du ska säga, allt. Du måste lösa det. Nu.

Du ligger vaken i flera minuter. Tittar på klockan. Vänder på dig. Vänder på kudden för att sedan kunna lägga huvudet på den kalla sidan i förhoppningar om att snabbare kunna somna. Det känns som timmar. Du är fortfarande vaken. Du börjar vänja dig vid mörkret, men inbillar dig att solen håller på att gå upp och det blir morgon. Detta fastän det är mitt i december och solen knappt existerar. Du tar upp mobilen, displayen lyser upp hela rummet och du blir blind. Så känns det iallafall. Helvete. Du är klarvaken. Klockan börjar närma sig tre. Du skulle ha somnat för flera, flera timmar sedan. Paniken växer inom dig. Den där känslan i magen blir allt värre. Kanske är du magsjuk? Nej, den här känslan är värre. Mycket värre. Du är inte orolig, inte orolig... Inte orolig... Det börjar sticka i pannan. Huvudvärk? Borde du ta en alvedon? Nej, den här känslan är värre. Mycket värre. Det är samvetet som vill ha din uppmärksamhet. "Fan ta dig. Vem visste att mitt samvete var en sån jävel? Ge dig, jag klarar mig utan dig." Men nej, den stannar kvar. Det dåliga samvetet tänker inte överge dig i första taget.
Det värsta: Du kan inte fly ifrån det.
Det jobbigaste: Du kan inte komma på varför. Varför du mår dåligt. Du kommer inte på en bra anledning och det stör dig. Fast egentligen... innerst inne vet du vad det är som oroar dig, men du bara måste hitta en annan anledning. Du vågar inte erkänna för dig själv, eftersom du vet att du måste göra någonting åt det. 
 
Du sätter dig hastigt upp i sängen, tänder lampan och tittar runt i rummet. Allt är en enda stor röra. Vad i den där högen, mitt på golvet, ska utses till din outfit i morgon? Vilka böcker på det överfulla skrivbordet behöver du ta med dig i morgon? Har du idrott? Vad för idrott? Måste du ta med dig saker som du behöver efter skolan? Har du pluggat tillräckligt mycket? Varenda liten sak blir till ett jätte problem, bara för att du inte kan acceptera sanningen. Sanningen om vad du egentligen oroar dig för. Sanningen om varför ditt samvete inte ger sig av.

Alla dessa frågor, men inga svar. Men egentligen, du behöver inga svar. Du vet redan. Och du vet exakt vad du måste göra för att bli av med känslan. Du vet.


Kommentarer
Postat av: Agnes H

Du, den där texten var bra. Jag säger det inte bara för att vara snäll, men det gick verkligen att känna igen sig i. Fortsätt skriva.

2012-02-03 @ 21:11:42
URL: http://releve.blogg.se/
Postat av: sara

Åh, tack! (:

2012-02-05 @ 19:00:51
URL: http://baakomtuppen.blogg.se/
Postat av: Carita

Ja, det är ju den där vissheten om att man borde ha planerat bättre och sådant lär man sig med tiden. Tror du kan det ganska bra redan :-)

2012-02-05 @ 22:00:36
URL: http://debutsky.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0