del 6.

En sista titt i spegel och sen gav jag mig iväg. Vid det sista övergångsstället var jag tvungen att stanna cykeln och vänta på alla bilar som skulle förbi. Och vem kommer då om inte Jonas?

Han stannar också och vi säger hej.

 

  • Så, vart ska du då?

  • Till Alicia. Hon och Jocke skulle bjuda på middag. Själv?

  • Trevlig. Jag har vart hos Linus.

  • Aha... Om du inte... har nå annat för dig, så kan du ju typ ja, följa med...

  • Till Alicia? Jaa, alltså jag vet inte. Det liksom...

  • De är lugnt, du behöver inte. Tänkte bara att du kanske hade lust.

  • Jo de är inte de, det bara... Äh men jag kommer.

    Han log, men såg nervös ut. Han visste både vem Alicia och Jocke var, men hänger mer med dem från basketlaget.
    Jonas har nummer 9 på tröjan och spelar shooting guard, jag lovar er han är grym!” Hur går det med basketen?”.Han sa inget utan ryckte bara på axlarna och stirrade ner i styret.Nu börjar trafiken tunnas ut och vi kan äntligen cykla över, ” Joo, jag har tänkt på en sak... Vad var de du hade säga till mig, efter lektionen på måndag..?”

Nu är det inte längre bara mina kinderna som är röda. Han ler, ” Näe, jag tänkte bara säga förlåt. För det som hände på fredag.” Han kollar inte på mig när han pratar, han kollar framåt på någonting som bara han kan se. ” åh, men de ska inte du behöva bry dig om. Förresten det är lugnt, jag är van”, jag ler mot honom. Han hade inte behövt säga vad han menade jag visste ändå. Vi hade haft svenska sista lektionen på fredag när Ludvig och ”hans” gäng snackat om festen till den kommande helgen. Själv hade jag suttit på den hårda trä stolen med huvudet lutat mot ena armen och stirrat på klockan samtidigt som jag räknat sekunderna. En...två...tre...fyra...”Du, Ludvig! Ska inte du också komma?!” En sekunds tystnad. ”...Bara du inte tar med henne så är det okej!Vid ordet henne gav Filippa- som just hållit tal- mig en menande blick. Klockan hade ringt så jag hade börjat gå mot dörren. Men stannat, när den pipiga rösten fortsatt, och vänt mig om.” Jag menar vi vill inte ha nått med droger att göra...Aj, va fan gör du!” Det var ingen fråga. Min knytnäve hade inte träffat på den punkt i smeten av brunkräm -som hennes ansikte bestod av- där det var tänkt så jag fick nöja mig med en obruten näsa. Jag får helt enkelt hoppas på bättre tur nästa gång. Däremot värkte min tumme som jag i all hast glömt att inte ha inuti min knutna näve.

Den lilla del av klassen som inte hunnit ut hade applåderat för fullt. ”Åhå, så hon kan nått ändå!” Vem skrek det om inte Ludvig den store. ”A men skärp dig!” Den rösten hade jag däremot inte hört på ett tag. Jonas röst. Jag hade börjat gå fram till Ludvig och höjt min högra näve när det var någon som grep tag om handleden på mig. ” Hörru, nu tar vi det lugnt här va?” Om det inte varit för Ludvigs 1,80 långa livvakt Petter så hade han utan tvekan haft en bruten näsa vid det här laget.

Mm, visst.” Jag hade tittat menande på Petter som för att genom tankekraft försöka förmedla åt honom att släppa greppet runt min handled. Det gick flera sekunder utan att han förstod. ”Handen.” Han släppte och mumlade något i stil med ”ojdå” och ”ursäkta” men jag hade redan vänt på klacken och gått ut.

Varför skulle Jonas behöva be om ursäkt för vad som hänt? Det var inte han som försökt bryta näsan på folk.


Kommentarer
Postat av: Nella

Du är så oerhört frispråkig! Grejt dann!

2011-03-05 @ 21:10:55
URL: http://mittimellanbarn.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0