Skräphögen

Klockan ringer. Alla rusar ut ur klassrummet. Alla förutom han.
Jag börjar resa mig upp från min stol, samtidigt som jag plockar ner historieböckerna i min svarta axelväska. I ögonvrån ser jag någon gå emot mig. ”Du, jag...”, mer hinner jag inte höra. ”Lo!!!” Jag vänder hastigt på huvudet- mina långa bruna rasta flätor slår i stolen som jag än inte hunnit resa mig helt från- försöker titta åt det håll jag tror den igenkända rösten kom från. Där. I dörröppningen står Daniella och tittar på mig med en blick som säger åt mig att komma nu, genast. Daniella är en ängel enligt våra föräldrar, men vad vet dom. Hon har blont långt över plattat hår, mörkblå ögon efter våran mamma och inte som jag som har nästan gråa. Hon börjar bli otålig där hon står och väntar. ”Lo! Kom nån gång då!”
Jag vänder mig mot honom som för några sekunder sen försökt säga mig något och ser på han med en lite besviken min. Jag slänger den överfyllda väskan över axeln och går ut. Förbi mammas och pappas ängel, de gråa gamla inslagna skåpen, förbi Nicole, Filippa , Petter, Ludvig och Texas som står och säkert planerar helgens fest och ut genom dörren.

-Varför i helvete gjorde du sådär?!, skriker Daniella genom bilrutan innan hon ens hunnit in och satt sig. Hon fortsätter: Ludvig såg ju!´
-Såg vad..?´
-Hur barnslig min lillasyster är!
-Jaha, och?
-Och?!? Nu tror han...

Nu hördes bara The killers låtar i mina öron. Vad hon hade att säga stängdes ute.
Hon, min 18-åriga syster som just fått körkort (jag kan inte förstå hur hon klarat det), svängde in på parkeringen till våran gård. Jag knäppte av bältet så snabbt att de smällde in i bilrutan, hörde ett ”Fan” bredvid mig och klev ur. Jag fortsatte med klampande stora steg upp till mitt rum och med tanken; Vad hade han tänkt säga till mig? Han, Jonas. Den snyggaste killen jag någonsin sett, ansiktet, ryggen, håret- sådär lite halvlångt och med lockar som tittar fram under den röda kepsen-, och jeans med G- häng, inte för mycket bara så där helt perfekt. Jag vet, jag låter som en sån där typisk tonårstjej med väggarna i rummet fyllda med affischer på Chad Michel Murray och andra ”snyggingar”- stackarna, alla de där typerna har redan flickvänner. Hur kommer det sig att man alltid ska gå och gilla såna som inte ens vet att man existerar? Antingen 30- åriga skådespelare från Hollywood, killar som redan är upptagna eller såna som helt enkelt inte ser en.

Pip. Pip. Pip. Piiiiip! "Jävla väckarklocka..."
Varför är sängen alltid så skön på morgonen? Speciellt 08.00. Varför denna skola? Vi lär oss absolut ingenting nå mer nu för tiden. Jag började resa mig upp ur min varma säng. Tog på mig kläderna som låg på stolen och som jag noga valt ut kvällen innan; Ett par slitna svarta jeans, långärmad mörkgrön tröja, en svart T-shirt med Plan Three på och ett nitbälte. Tog min axelväska från kroken på min mörkgrå målade fondvägg och gick ner för trappan. Det är en lång trappa, 21 steg, jag har räknat.
Jag gick in i köket, öppnade kylskåpet och tog ut smöret. Det var iallafall det jag hade gjort om det funnits smör där, men det gjorde de inte. Ingen frukost idag heller- inte för att jag bryr mig, jag kan ändå inte nästan äta något på morgonen.
"Det där tänker du väl ändå inte ha på dig?", Daniella var på väg ner för trappan i sina sockersöta kläder, men stannade när hon såg mig.
Jag orkade inte svara. Orkade inte bry mig. Vad är det egentligen för en fråga? Hon ser ju att jag har tagit på mig det, så varför skulle jag då gå upp igen och byta om?
-Hallå? Jag pratar med dig.
-Jag vet det.
-Då vet du säkert också om att apor bor i djungeln?
-Ja, så varför är inte du där då?´
-Vah? Jag.. åh!

Jag börjar gå ut genom dörröppningen till hallen när pappa kommer in. Han har redan börjat läsa de rosa sidorna- sporten- i morgonens tidning. ” God morgon, gumman! Ska du redan till sk... Men du behöver väl ändå inte ha så där mycket...ehm... smink?”. ” Det heter kajal. K. A. J. A. L. Och ja, jag ska gå. Hejdå!”

Det är lika att ta cykeln, det är ändå ”bara” 3-4 kilometer till skolan. Daniella kommer iallafall inte skjutsa mig, hennes- pinsamma- 16- åriga- lillasyster. Men det är sånt man får leva med här i livet. Alla kan inte vara perfekta.Jag gick runt till kortsidan av huset där min svarta, ett år gamla cykel stod. Jag ska inte ljuga den var snygg... för att vara en cykel alltså.
Jaha, vart är nycklarna nu då? Jag sökte igenom hela väskan, men den röda nyckelringen med cykelnyckeln var inte där. Jag sprang in och upp på mitt rum, vart kan den vara? Det tog hela 10 minuter innan jag förstod att jag måste ha tappat den, och gav upp. Jag måste helt enkelt gå.

Där är huset, ett blått lagom stort hus med vita knutar och med ett vitt staket runt om. Det är fint. Nästan lika fint som namnet på killen som bor där med sin mamma och lillebror. Jag gick sakta förbi och sen ner för backen längs Halmstads gator. Det spelar ingen roll hur snabbt jag än gick jag skulle ändå missa första lektionen- Engelska- så varför skynda sig?
Jag går över Österbron och under mig rinner Nissan, det är fullt med trafik som ska över bron och vidare till sina jobb. Vad är de där för ljud? Genom hörlurarna kan jag höra ett svagt ljud, kanske en cykel? Jag går lite åt sidan in mot broräcket när cyklisten är på väg förbi mig. Men han cyklar inte förbi mig, han stannar och börjar gå med cykeln bredvid mig istället. Då ser jag, det är Jonas. ”Hej, du ser glad ut idag”, Han ler. Jag tar bort hörlurarna och ler tillbaka med ett svagt ” Hej”, och känner hur kinderna blir röda. Jag vänder på huvudet mot Ån, men hinner se att han börjar leta efter något i sina jackfickor. ”Du, Du tappade de här i går. Innan du gick.” Han log igen. ”Oj, tack. Vad bra, jag har sökt hela morgonen.” Jag sträckte fram handen och tog mina nycklar med ett leende, och kände hur de röda steg i hela ansiktet. Han fortsatte att leda cykeln bredvid mig. ” Nu slipper du gå till skolan i morgon”, Hans leende blev större och jag log mot honom som svar.
När vi kom till skolgården fortsatte jag mot ingången och han svängde av för att parkera cykeln bland de flera hundra andra cyklarna. Jag gick mot mitt skåp, och kände hur glädjen bubblade i magen. Låste upp, slängde in väskan och tog ut min svenska bok; Julius Caesar. Inte för att jag vill läsa den men för att jag måste. ”Och vem var det jag nyss såg dig gå till skolan med?”, Alicia som just dykt upp bakom min skåpdörr stod nu där med ett mycket nyfiket och roat ansiktsuttryck och väntade på svar. Hon går sista året på estet, och har inte precis toppbetyg om vi säger så. Inte för att jag har nått att skryta med jag heller. ” Det var bara Jonas...”, Det började hetta om kinderna igen. ”Jahajaa. Och exakt vad menar du med bara Jon...Oh my god! Det är inte sant! Du gjorde de! Du gjorde hål i tungan! När?!”, Nu stod hon och hoppade upp och ner av glädje. Jag för står inte varför hon tyckte det var så häftigt. Hon som själv har haft två hål i ögonbrynet sen hon var 14 och en tatuering på sin vänstra underarm i snart ett år. ” Sen fredag”, sa jag och andades ut tack vare ämnesbytet. ” Shit, vad coolt asså! Jag tänkte också göra hål i tungan först, men tror det blir i näsan istället. Eller vad tycker du, Lo?”, Hon stod nu lutat mot skåpet bredvid mitt och snurrade in fingret i en lock i hennes mörka långa hår.”Du jag vet inte riktig. Men det blir säkert bra med typ en ring i näsan eller nått. "Men jag måste gå nu. See ya!”.

Texas, Ludvig och Nicole kom emot mig i korridorren på väg mot klassrummet och Ludvig hostade fram ett ”Emo”, just när de gick förbi mig. Jag vände mig om och skrek ” Jävla rikemansbarn!” och tur som man har råkar rektor Persson sticka ut huvudet ur sitt arbetsrum. Kvarsittning.

Skolan slutade för dagen och jag gick till klassrummet där vi skulle sitta i en timme. Drog ut en stol, hängde jackan över ryggstödet på stolen och tog fram Julius Caesar ur väskan. Jag blickade ut över rummet, vi var ganska många som gjort rektorn besviken idag. Johannes satt en bit bort vid fönstret, undra vad han – MVG barnet- lyckats göra? Han kanske bara stannar kvar och pluggar i kapp nått han inte kunnat under hans förkylning förra veckan. Där längst fram sitter prinsessorna Leila och Josefine med varsin nagelfil och senaste numret av Elle. Här pågrund av cat fight kanske? Bredvid dem sitter så klart Ludvig och skryter om hur packad han var förra helgen. Längst bak sitter de ett gäng killar från 3:an som alltid är här, när jag är här iallafall. Och Gud vet vad dem gjort. Jag öppnar boken och hinner kanske läsa 2-3 kapitel när dörren öppnas och in kommer Jonas. Han ser lite bekymrad ut men lyser upp när han ser mig. Han nickar mot mig och jag nickar tillbaka. Sen sätter han sig grensle över stolen framför mig. ”Det ges en ebb och flod i människors öden”. Jag hoppar till lite över de plötsliga ljudet så nära mig, och ser frågande på honom. ” Ja, alltså det är ett citat från boken du läser. Jag har också läst den, förra året. Dock var det där de enda som fastna. ” Eh...Jahaa, jag har inte hunnit så långt än”, Mina kinder blir alldeles heta och jag låtsas fortsätta läsa boken. Fast egentligen väntar jag på att han ska säga något mer, det gör han också; ” Hur kommer det sig att du är här, kvar på skolan?”, Han tittar nyfiket på mig. ” Äh, skrek bara jävla rikemansbarn åt Ludvig”. ” Åhå, Ludvig, den stackarn”, Nu ler han stort.
-Och du själv då? Vad har du gjort för att hamna här?
-Nja. Jag, Andreas och några andra från laget tänkte bara skoja med lärarna i personalrummet.
-Smällare, va?
-Jajamen. Haha, fan vad dom hoppa till!

Nu skrattar han och jag kollar roat på. ” Hör ni, där bak! Det här är en kvarsittning inte roliga timmen!”, rektorn skrek högt från dörröppningen där han stod. Jonas vände sig framåt och satte benen i kors på bänken, tog fram sin bok- jag kunde inte se här bakifrån vad han läste- och började läsa. Jag fortsatte också att trava mig igenom min bok av William Shakespeare men då och då for blicken upp längs hans rygg.

Tre...två...ett. ” Ni kan gå nu”. När man för en gångs skull vill sitta kvar ska man gå. Typiskt, inte sant?
Det var tomt i korridorren förutom Ludvig som stod en bit bort och hångla med...min syster?! Livet blir bara bättre och bättre. Ska han komma och fira jul nu med oss, eller? Jag gick med snabba steg förbi, tänkte inte fråga om skjuts. Ute. Jag började gå. Det började regna. Kan det bli värre? Svar: Ja, det kan de. Om det börjar spöregna, vilket de nu gjorde. Mina convers! De blir ju helt förstörda!
Jag var snart framme vid , tågstationen, men va fan! En svart Mercedes. Till och med registreringsnumret stämmer. Hon kan ju åtminstone fråga om jag vill åka med! Och inte har de slutat regna heller. Nå de är bara att traska på. ”Tjenare bruden! Vart har du killen din då?”, Alicia kom springande med ett gult paraply i handen från ingången till stationen. Nej, inte börja rodna nu. ” Tjatja! Jonas menar du? Äh, han hänger väl med Stephani och Andreas, eller nån.”. Man skulle kunna tro att Andreas och Jonas är gifta, så mycket som de hänger med varann. Och Stephani följer med Jonas exakt över allt vart han än går. Kan den dumma blondinen inte bara fatta att han (och alla andra) tycker att hon är as jobbig? Yes, blondin var ordet, och hon är verkligen BLOND. ”Aha, jag förstår. Avundsjuk, vah?”, Alicia höjde de piercade ögonbrynet. ”Jag? Nej, den där blivande Hollywood frun har ändå ingen chans på honom.” Jag skrattar till och ställer mig under hennes ovanligt stora paraply. Vi fortsätter prata medans vi går mot bron- hon bor efter vägen, mittemot Andreas. ”Hur går de för dig då? Med Jocke?”, lägger jag till. Alicia och Jocke har vart tillsammans i snart ett och ett halvt år. Han är två år äldre mig och gick ut Bygg förra året på Kattegatts gymnasiet här i Halmstad. Jocke är en schyst kille, han bor med sin pappa bara några kvarter härifrån. Hans mamma vet jag inte mycket om. Alicia sa nån gång att hon flyttat tillbaka till sitt hemland, Österrike, mer vet jag inte. ”Tänk för att han faktiskt kommer över ikväll. Ja, han flyttar på lördag.” Jocke har köpt en lägenhet i Malmö, när han fick arbete på ett måleri inne i stan där. ”Du kan ju komma förbi vid 18.00, så hinner du också träffa honom innan han åker. Vi bjuder på middag”, la hon till. Jag nickade, och vi fortsatte gå.

”Du tror inte du skulle kunna skynda dig lite?!?” , skrek jag genom toalettdörren till Daniella som nu varit där i säkert två timmar. ”Ta det lugnt. Vissa vill faktiskt se bra ut.” Låset vrids om och ut kommer en vinglande barbiedocka på 10 centimeter stilettklackar.
”Så, hur ser jag ut?”, säger Daniella samtidigt som hon tar fram en fickspegel och ett ljusrosa läppstift ur sin fejk- Prada- handväska. ”Mhm, de är jätte snyggt, flytta på dig.” Barbiedockan släpper blicken från sin egen spegelbild och kollar ner på mig, ” Åhå, vad är det jag ser? Har min lillasyster en kjol på sig?” Vid ordet kjol, tar hon fram ett av sina väl manikyrerade fingrar och pekar på min korta svarta slitna jeanskjol. Förutom kjolen hade jag tagit på mig en röd T-shirt med The Subways på och svarta boots. Jag skulle ju faktiskt på middag. Hon flyttade på sig och jag hann inte mer än gå in och fixa håret lite innan morsan ropade att jag skulle svara i telefonen. Jag gick ner och tog luren, ” Lo”. ” Tjänare tjänare, Alicia här. Jo du jag tänkte att skulle inte du kunna ta med dig nån, så blir vi fler? Vem som helst, kanske inte Daniella precis...”, Det var lugnt ingen gillade henne, förutom Ludvig som hon uppenbarligen skulle träffa nu. Jag tänkte efter ett tag, men eftersom att jag bara har en vän, Alicia, så blev det lite svårt. ” Men hur som helst, du kommer sen?”, Jag svarade att de är klart att jag gör och vi sa hejdå.
En sista titt i spegel och sen gav jag mig iväg. Vid det sista övergångsstället var jag tvungen att stanna cykeln och vänta på alla bilar som skulle förbi. Och vem kommer då om inte Jonas? Han stannar också och vi säger hej.

 -Så, vart ska du då?
-Till Alicia. Hon och Jocke skulle bjuda på middag. Själv?
-Trevlig. Jag har vart hos Linus.
-Aha... Om du inte... har nå annat för dig, så kan du ju typ ja, följa med...
-Till Alicia? Jaa, alltså jag vet inte. Det liksom...
-De är lugnt, du behöver inte. Tänkte bara att du kanske hade lust.
-Jo de är inte de, det bara... Äh men jag kommer.

Han log, men såg nervös ut. Han vet mycket väl vem Alicia är, men jag skulle inte tro att han känner till Jocke. De umgås inte riktigt i samma kretsar. Jonas hänger mer med dem från basketlaget. Jonas har nummer 9 på tröjan och spelar shooting guard, jag lovar er han är grym! ”Hur går det med basketen?”. Han sa inget utan ryckte bara på axlarna och stirrade ner i styret.
Nu börjar trafiken tunnas ut och vi kan äntligen cykla över, ” Joo, jag har tänkt på en sak... Vad var de du hade säga till mig, efter lektionen på måndag..?”Nu är det inte längre bara mina kinderna som är röda. Han ler, ” Näe, jag tänkte bara säga förlåt. För det som hände på fredag.”Han kollar inte på mig när han pratar, han kollar framåt på någonting som bara han kan se. ”Åh, men de ska inte du behöva bry dig om. Förresten det är lugnt, jag är van”, jag ler mot honom.
Han hade inte behövt säga vad han menade jag visste ändå. Vi hade haft svenska sista lektionen på fredag när Ludvig och ”hans” gäng snackat om festen till den kommande helgen. Själv hade jag suttit på den hårda trästolen med huvudet lutat mot ena armen och stirrat på klockan samtidigt som jag räknat sekunderna. En...två...tre...fyra...”Du, Ludvig! Ska inte du också komma?!” En sekunds tystnad. ”...Bara du inte tar med henne så är det okej!Vid ordet henne gav Filippa- som just hållit tal- mig en menande blick. Klockan hade ringt så jag hade börjat gå mot dörren. Men stannat, när den pipiga rösten fortsatt, och vänt mig om.” Jag menar vi vill inte ha nått med droger att göra...Aj, va fan gör du!” Det var ingen fråga. Min knytnäve hade inte träffat på den punkt i smeten av brunkräm -som hennes ansikte bestod av- där det var tänkt så jag fick nöja mig med en obruten näsa. Jag får helt enkelt hoppas på bättre tur nästa gång. Däremot värkte min tumme som jag i all hast glömde att inte ha inuti min knutna näve. Den lilla del av klassen som inte hunnit ut hade applåderat för fullt. ”Åhå, så hon kan nått ändå!” Vem skrek det om inte Ludvig den store. ”A men skärp dig!” Den rösten hade jag däremot inte hört på ett tag. Jonas röst. Jag hade börjat gå fram till Ludvig och höjt min högra näve när det var någon som grep tag om handleden på mig. ” Hörru, nu tar vi det lugnt här va?” Om det inte varit för Ludvigs 1,80 långa livvakt Petter så hade han utan tvekan haft en bruten näsa vid det här laget. ” Mm, visst.” Jag hade tittat menande på Petter som för att genom tankekraft försöka förmedla åt honom att släppa greppet runt min handled. Det gick flera sekunder utan att han förstod. ”Handen.” Han släppte och mumlade något i stil med ”ojdå” och ”ursäkta” men jag hade redan vänt på klacken och gått ut.

Varför skulle Jonas behöva be om ursäkt för vad som hänt? Det var jag och inte han som försökt bryta näsan på folk.
Tillbaka till nuet.
Vi cyklar förbi några barn som hoppar hage på trottoaren utanför deras hem. De höga lägenheterna börjar tonas upp framför oss allt mer och mer. Vinden leker med de löv som en gång var ihop krattade i högar i parken. Även mina rastaflätor dras med i leken. Den lilla biten utav solen som nyss tittat fram försvinner bakom molnen. Varför tog jag inte ett par vantar på mig? Jag upptäcker plötsligt var vi är och ropar till Jonas, som hoppat upp för trottoarkanten, att vi är framme. Jag slänger ner cykeln på gräsmattan bredvid ingången till lägenheterna. Drop. Fafan! En vattendroppe träffar min hand som jag just tänkte dra igenom håret. Nu kollar jag istället upp. Javisst, det är alldeles grått på himlen. Drop. Nu träffar den mig mitt på pannan. Dags att börja springa. Vi springer in genom dörren och upp för tre trappor- lika gråa som himlen. Jag sträcker fram handen och knackar på dörren som saknar ringklocka. Sedan tar jag ett steg bakåt och vänder mig mot Jonas som ser nervöst på dörrhandtaget. Det hörs steg. Låset på dörren vrids om och likaså dörrhandtaget...