Skräphögen

Här kommer en bit ur min så-kallade-novell, enjoy! ;)

Klockan ringer. Alla rusar ut ur klassrummet. Alla förutom han.

Jag börjar resa mig upp från min stol, samtidigt som jag plockar ner historieböckerna i min svarta axelväska. I ögonvrån ser jag någon gå emot mig. ”Du, jag...”, mer hinner jag inte höra. ”Lo!!!” Jag vänder hastigt på huvudet- mina långa bruna rasta flätor slår i stolen som jag än inte hunnit resa mig helt från- försöker titta åt det håll jag tror den igenkända rösten kom från.

Där. I dörröppningen står Daniella och tittar på mig med en blick som säger åt mig att komma nu, genast.

Daniella är en ängel enligt våra föräldrar, men vad vet dom.

Hon har blont långt över plattat hår, mörkblå ögon efter våran mamma och inte som jag som har nästan gråa. Hon börjar bli otålig där hon står och väntar. ”Lo! Kom nån gång då!”

Jag vänder mig mot honom som för några sekunder sen försökt säga mig något och ser på han med en lite besviken min.

Jag slänger den överfyllda väskan över axeln och går ut. Förbi mammas och pappas ängel, de gråa gamla inslagna skåpen, förbi Nicole, Filippa , Petter, Ludvig och Texas som står och säkert planerar helgens fest och ut genom dörren.

• Varför i helvete gjorde du sådär?!, skriker Daniella genom bilrutan innan hon ens hunnit in och satt sig. Hon fortsätter, ” Ludvig såg ju!”

• Såg vad..?

• Hur barnslig min lillasyster är!

• Jaha, och?

• Och?!? Nu tror han...

Nu hördes bara The killers låtar i mina öron. Vad hon hade att säga stängdes ute.

Hon, min 18-åriga syster som just fått körkort (jag kan inte förstå hur hon klarat det), svängde in på parkeringen till våran gård. Jag knäppte av bältet så snabbt att de smällde in i bilrutan, hörde ett ”Fan” bredvid mig och klev ur.

Jag fortsatte med klampande stora steg upp till mitt rum och med tanken; Vad hade han tänkt säga till mig? Han, Jonas.

Den snyggaste killen jag någonsin sett, ansiktet, ryggen, håret- sådär lite halvlångt och med lockar som tittar fram under den röda kepsen-, och jeans med G- häng, inte för mycket bara så där helt perfekt.

Jag vet, jag låter som en sån där typisk tonårstjej med väggarna i rummet fyllda med affischer på Chad Michel Murray och andra ”snyggingar”- stackarna, alla de där typerna har redan flickvänner. Hur kommer det sig att man alltid ska gå och gilla såna som inte ens vet att man existerar?

Antingen 30- åriga skådespelare från Hollywood, killar som redan är upptagna eller såna som helt enkelt inte ser en.