Skräphögen

Jag gick runt till kortsidan av huset där min svarta, ett år gamla cykel stod. Jag ska inte ljuga den var snygg... för att vara en cykel alltså.

Jaha, vart är nycklarna då?

Jag sökte igenom hela väskan, men den röda nyckelringen med cykelnyckeln var inte där. Jag sprang in och upp på mitt rum, vart kan den vara?

Det tog hela 10 minuter innan jag förstod att jag måste ha tappat den, och gav upp.

Jag måste helt enkelt gå.

Där är huset, ett blått lagom stort hus med vita knutar och med ett vitt staket runt om. Det är fint. Nästan lika fint som namnet på killen som bor där.

Jag gick sakta förbi och sen ner för backen längs Halmstads gator. Det spelar ingen roll hur snabbt jag än gick jag skulle ändå missa första lektionen- Engelska- så varför skynda sig?

Jag går över Österbron och under mig rinner Nissan, det är fullt med trafik som ska över bron och vidare till sina jobb.

Vad är de där för ljud? Genom hörlurarna kan jag höra ett svagt ljud, kanske en cykel?

Jag går lite åt sidan in mot broräcket när cyklisten är på väg förbi mig. Men han cyklar inte förbi mig, han stannar och börjar gå med cykeln bredvid mig istället.

Då ser jag, det är Jonas. ”Hej, du ser glad ut idag”, Han ler. Jag tar bort hörlurarna och ler tillbaka med ett svagt ” Hej”, och känner hur kinderna blir röda. Jag vänder på huvudet mot Ån, men hinner se att han börjar leta efter något i sina jackfickor. ”Du, Du tappade de här i går. Innan du gick.” Han log igen. ”Oj, tack. Vad bra, jag har sökt hela morgonen.” Jag sträckte fram handen och tog mina nycklar med ett leende, och kände hur de röda steg i hela ansiktet.

Han fortsatte att leda cykeln bredvid mig. ” Nu slipper du gå till skolan i morgon”, Hans leende blev större och jag log mot honom som svar.

När vi kom till skolgården fortsatte jag mot ingången och han svängde av för att parkera cykeln bland de flera hundra andra cyklarna.

Jag gick mot mitt skåp, och kände hur glädjen bubblade i magen. Låste upp, slängde in väskan och tog ut min svenska bok; Julius Caesar. Inte för att jag vill läsa den men för att jag måste.

” Och vem var det jag nyss såg dig gå till skolan med?”, Alicia som just dykt upp bakom min skåpdörr stod nu där med ett mycket nyfiket och roat ansiktsuttryck och väntade på svar. Hon går andra året på estet, och har inte precis toppbetyg om vi säger så.

Inte för att jag har nått att skryta med jag heller.

” Det var bara Jonas...”, Det började hetta om kinderna igen. ”Jahajaa. Och exakt vad menar du med bara Jon...Oh my god! Det är inte sant! Du gjorde de! Du gjorde hål i tungan! När?!”, Nu stod hon och hoppade upp och ner av glädje.

Jag förstår inte varför hon tyckte det var så häftigt.

Hon som själv har haft två hål i ögonbrynet sen hon var 14 och en tatuering på sin vänstra underarm i snart ett år. ” Sen fredag”, sa jag och andades ut tack vare ämnesbytet. ” Shit, vad coolt asså! Jag tänkte också göra hål i tungan först, men tror det blir i näsan istället. Eller vad tycker du, Lo?”, Hon stod nu lutat mot skåpet bredvid mitt och snurrade in fingret i en lock i hennes mörka långa hår.

” Du jag vet inte riktig. Men det blir säkert bra med typ en ring i näsan eller nått.

Men jag måste gå nu. See ya!”.