Skräphögen

Gröt var ordet.

En sista titt i spegel och sen gav jag mig iväg. Vid det sista övergångsstället var jag tvungen att stanna cykeln och vänta på alla bilar som skulle förbi. Och vem kommer då om inte Jonas?

Han stannar också och vi säger hej.

• Så, vart ska du då?

• Till Alicia. Hon och Jocke skulle bjuda på middag. Själv?

• Trevlig. Jag har vart hos Linus.

• Aha... Om du inte... har nå annat för dig, så kan du ju typ ja, följa med...

• Till Alicia? Jaa, alltså jag vet inte. Det liksom...

• De är lugnt, du behöver inte. Tänkte bara att du kanske hade lust.

• Jo de är inte de, det bara... Äh men jag kommer.
  
  Han log, men såg nervös ut. Han visste både vem Alicia och Jocke var, men hänger mer med dem från basketlaget.
  Jonas har nummer 9 på tröjan och spelar shooting guard, jag lovar er han är grym!” Hur går det med basketen?”.Han sa inget utan ryckte bara på axlarna och stirrade ner i styret.Nu börjar trafiken tunnas ut och vi kan äntligen cykla över, ” Joo, jag har tänkt på en sak... Vad var de du hade säga till mig, efter lektionen på måndag..?”

Nu är det inte längre bara mina kinderna som är röda. Han ler, ” Näe, jag tänkte bara säga förlåt. För det som hände på fredag.” Han kollar inte på mig när han pratar, han kollar framåt på någonting som bara han kan se. ” åh, men de ska inte du behöva bry dig om. Förresten det är lugnt, jag är van”, jag ler mot honom. Han hade inte behövt säga vad han menade jag visste ändå. Vi hade haft svenska sista lektionen på fredag när Ludvig och ”hans” gäng snackat om festen till den kommande helgen. Själv hade jag suttit på den hårda trä stolen med huvudet lutat mot ena armen och stirrat på klockan samtidigt som jag räknat sekunderna. En...två...tre...fyra...”Du, Ludvig! Ska inte du också komma?!” En sekunds tystnad. ”...Bara du inte tar med henne så är det okej!Vid ordet henne gav Filippa- som just hållit tal- mig en menande blick. Klockan hade ringt så jag hade börjat gå mot dörren. Men stannat, när den pipiga rösten fortsatt, och vänt mig om.” Jag menar vi vill inte ha nått med droger att göra...Aj, va fan gör du!” Det var ingen fråga. Min knytnäve hade inte träffat på den punkt i smeten av brunkräm -som hennes ansikte bestod av- där det var tänkt så jag fick nöja mig med en obruten näsa. Jag får helt enkelt hoppas på bättre tur nästa gång. Däremot värkte min tumme som jag i all hast glömt att inte ha inuti min knutna näve.

Den lilla del av klassen som inte hunnit ut hade applåderat för fullt. ”Åhå, så hon kan nått ändå!” Vem skrek det om inte Ludvig den store. ”A men skärp dig!” Den rösten hade jag däremot inte hört på ett tag. Jonas röst. Jag hade börjat gå fram till Ludvig och höjt min högra näve när det var någon som grep tag om handleden på mig. ” Hörru, nu tar vi det lugnt här va?” Om det inte varit för Ludvigs 1,80 långa livvakt Petter så hade han utan tvekan haft en bruten näsa vid det här laget.

” Mm, visst.” Jag hade tittat menande på Petter som för att genom tankekraft försöka förmedla åt honom att släppa greppet runt min handled. Det gick flera sekunder utan att han förstod. ”Handen.” Han släppte och mumlade något i stil med ”ojdå” och ”ursäkta” men jag hade redan vänt på klacken och gått ut.

Varför skulle Jonas behöva be om ursäkt för vad som hänt? Det var inte han som försökt bryta näsan på folk.

Jag gick med snabba steg förbi, tänkte inte fråga om skjuts.

Ute.

Jag började gå.

Det började regna.

Kan det bli värre?

Svar; Ja, det kan de. Om det börjar spöregna, vilket de nu gjorde.

Mina convers! De blir ju helt förstörda!

”Tjenare bruden! Vart har du killen din då?”, Alicia kom springande med ett gult paraply i handen från ingången till stationen. Nej, inte börja rodna nu. ” Tjatja! Jonas menar du? Äh, han hänger väl med Filippa och Andreas, eller nån.”.

Man skulle kunna tro att Andreas och Jonas är gifta, så mycket som de hänger med varann.

Och Filippa följer med Jonas exakt över allt vart han än går.

Kan den dumma blondinen inte bara fatta att han (och alla andra) tycker att hon är as jobbig?

Yes, blondin var ordet, och hon är verkligen BLOND.

” Aha, jag förstår. Avundsjuk, vah?”, Alicia höjde de piercade ögonbrynet.

” Jag? Nej, den där blivande Hollywood frun har ändå ingen chans på honom.”

Jag skrattar till och ställer mig under hennes ovanligt stora paraply.

Vi fortsätter prata medans vi går mot bron- hon bor efter vägen, mittemot Andreas.

” Hur går de för dig då? Med Jocke?”, lägger jag till.

Alicia och Jocke har vart tillsammans i snart ett och ett halvt år.

Han är ett år äldre Alicia och går ut Bygg i år på Kattegatts gymnasiet här i Halmstad.

Jocke är en schyst kille, han bor med sin pappa bara några kvarter härifrån.

Hans mamma vet jag inte mycket om.

Alicia sa nån gång att hon flyttat tillbaka till sitt hemland, Österrike, mer vet jag inte.

” Tänk för att han faktiskt kommer över ikväll. Ja, han flyttar på lördag.”

Jocke har köpt en lägenhet i Malmö, när han fick arbete på ett måleri inne i stan där.

” Du kan ju komma förbi vid 18.00, så hinner du också träffa honom innan han åker. Vi bjuder på middag”, la hon till. Jag nickade, och vi fortsatte gå.

” Du tror inte du skulle kunna skynda dig lite?!?” , skrek jag genom toalettdörren till Daniella som nu varit där i säkert två timmar.

” Ta det lugnt. Vissa vill faktiskt se bra ut.” Låset vrids om och ut kommer en vinglande barbiedocka på 10 centimeter stilettklackar.

” Så, hur ser jag ut?”, säger Daniella samtidigt som hon tar fram en fickspegel och ett ljusrosa läppstift ur sin fejk- Prada- handväska. ”Mhm, de är jätte snyggt, flytta på dig.” Barbiedockan släpper blicken från sin egen spegelbild och kollar ner på mig, ” Åhå, vad är det jag ser? Har min lillasyster en kjol på sig?”

Vid ordet kjol, tar hon fram ett av hennes väl manikyrerade fingrar och pekar på min korta svarta slitna jeanskjol. Förutom kjolen hade jag tagit på mig en röd T-shirt med The Subways på och svarta boots. Jag skulle ju faktiskt på middag.

Hon flyttade på sig och jag hann inte mer än gå in och fixa håret lite innan morsan ropade att jag skulle svara i telefonen.

Jag gick ner och tog luren, ” Lo”. ” Tjänare tjänare, Alicia här. Jo du jag tänkte att skulle inte du kunna ta med dig nån, så blir vi fler? Vem som helst, kanske inte Daniella precis...”, Det var lugnt ingen gillade henne, förutom Ludvig som hon uppenbarligen skulle träffa nu.

Jag tänkte efter ett tag, men eftersom att jag bara har en vän, Alicia, så blev det lite svårt. ” Men hur som helst, du kommer sen?”, Jag svarade att de är klart att jag gör och sen sa vi hejdå.

Texas, Ludvig och Nicole kom emot mig i korridorren på väg mot klassrummet och Ludvig hostade fram ett ”Emo”, just när de gick förbi mig. Jag vände mig om och skrek ” Jävla rikemansbarn!” och tur som man har råkar rektor Persson sticka ut huvudet ur sitt arbetsrum. Kvarsittning.

Skolan slutade för dagen och jag gick till klassrummet där vi skulle sitta i en timme. Drog ut en stol, hängde jackan över ryggstödet på stolen och tog fram Julius Caesar ur väskan.

Jag blickade ut över rummet, vi var ganska många som gjort rektorn besviken idag. Johannes satt en bit bort vid fönstret, undra vad han – MVG barnet- lyckats göra? Han kanske bara stannar kvar och pluggar i kapp nått han inte kunnat under hans förkylning förra veckan.

Där längst fram sitter prinsessorna Leila och Josefine med varsin nagelfil och senaste numret av Elle. Här pågrund av cat fight kanske?

Bredvid dem sitter så klart Ludvig och skryter om hur packad han var förra helgen.

Längst bak sitter de ett gäng killar från 3:an som alltid är här, när jag är här iallafall.

Och Gud vet vad dem gjort.

Jag öppnar boken och hinner kanske läsa 2-3 kapitel när dörren öppnas och in kommer Jonas.

Han ser lite bekymrad ut men lyser upp när han ser mig.

Han nickar mot mig och jag nickar tillbaka. Sen sätter han sig grensle över stolen framför mig.

” Det ges en ebb och flod i människors öden”. Jag hoppar till lite över de plötsliga ljudet så nära mig, och ser frågande på honom. ” Ja, alltså det är ett citat från boken du läser. Jag har också läst den, förra året. Dock var det där de enda som fastna. ” Eh...Jahaa, jag har inte hunnit så långt än”, Mina kinder blir alldeles heta och jag låtsas fortsätta läsa boken.

Fast egentligen väntar jag på att han ska säga något mer, det gör han också; ” Hur kommer det sig att du är här, kvar på skolan?”, Han tittar nyfiket på mig. ” Äh, skrek bara jävla rikemansbarn åt Ludvig”. ” Åhå, Ludvig, den stackarn”, Nu ler han stort.

• Och du själv då? Vad har du gjort för att hamna här?

• Nja. Jag, Andreas och några andra från laget tänkte bara skoja med lärarna i personalrummet.

• Smällare, va?

• Jajamen. Haha, fan vad dom hoppa till!

Nu skrattar han och jag kollar roat på. ” Hör ni, där bak! Det här är en kvarsittning inte roliga timmen!”, rektorn skrek högt från dörröppningen där han stod.

Jonas vände sig framåt och satte benen i kors på bänken, tog fram sin bok- jag kunde inte se här bakifrån vad han läste- och började läsa.

Jag fortsatte också att trava mig igenom min bok av William Shakespeare men då och då for blicken upp längs hans rygg.

Tre...två...ett. ” Ni kan gå nu”. När man för en gångs skull vill sitta kvar ska man gå.

Typiskt, inte sant?

Det var tomt i korridorren förutom Ludvig som stod en bit bort och hångla med...min syster?!
Livet blir bara bättre och bättre.

 Ska han komma och fira jul nu med oss, eller?









Det var allt men mer kommer det nog, kanske, om jag orkar.


/Löööve you!