Skräphögen

Har än inte skrivi klart "novellen". Började på något nytt, så här kommer de:


Jag stängde ögonen.
Där bara några meter framför mig fanns dörren som stigen ledde fram till.
Jag såg mig omkring, det var mörk, helt mörkt. Förutom skenet runt dörren.
Jag började gå, snabbare och snabbare. Ökade takten för varje steg, snart sprang jag.
Nu reste sig den stora dörren över mig. Om jag öppnade skulle mitt liv falla som löven från träden på hösten, sakta men säkert. Allt och alla skulle försvinna, om jag bara öppnade dörren. Vem vet vad som finns på andra sidan?
Ingen som varit där har kommit tillbaka. Ingen som gått in har kunnat återvända.
Deras tid hade tagit slut, min tid har inte runnit ut än. Det finns dem som än har kvar tid men som tappat bort den, inte vågat söka efter den och som jag nu gjort. Gett upp.

 Bild från google. Peyton Sawyer art.

Pip. Pip. Pip. Piiiiip!

-Jävla väckarklocka...

Varför är sängen alltid så skön på morgonen? Speciellt 08.00. Varför denna skola?

Vi lär oss absolut ingenting nå mer nu för tiden.

Jag började resa mig upp ur min varma säng. Tog på mig kläderna som låg på stolen och som jag noga valt ut kvällen innan; Ett par slitna svarta jeans, långärmad mörkgrön tröja, en svart T-shirt med Plan Three på och ett nitbälte. Tog min axelväska från kroken på min mörkgrå målade fondvägg och gick ner för trappan.

Det är en lång trappa, 21 steg, jag har räknat. 

Jag gick in i köket, öppnade kylskåpet och tog ut smöret. Det var iallafall det jag hade gjort om det funnits smör där, men det gjorde de inte. Ingen frukost idag heller- inte för att jag bryr mig, jag kan ändå inte nästan äta något på morgonen.

 -Det där tänker du väl ändå inte ha på dig?, Daniella var på väg ner för trappan i sina sockersöta kläder, men stannade när hon såg mig.

Jag orkade inte svara.
Orkade inte bry mig.

Vad är det egentligen för en fråga? Hon ser ju att jag har tagit på mig det, så varför skulle jag då gå upp igen och byta om?

 -Hallå? Jag pratar med dig.

-Jag vet det.

-Då vet du säkert också om att apor bor i djungeln?

-Ja, så varför är inte du där då?

-Vah? Jag.. åh!

Jag börjar gå ut genom dörröppningen till hallen när pappa kommer in. Han har redan börjat läsa de rosa sidorna- sporten- i morgonens tidning. ” God morgon, gumman! Ska du redan till sk... Men du behöver väl ändå inte ha så där mycket...ehm... smink?”. ” Det heter kajal. K. A. J. A. L. Och ja, jag ska gå. Hejdå!”

Det är lika att ta cykeln, det är ändå ”bara” 3-4 kilometer till skolan. Daniella kommer iallafall inte skjutsa mig, hennes- pinsamma- 16- åriga- lillasyster. Men det är sånt man får leva med här i livet. Alla kan inte vara perfekta.

Här kommer en bit ur min så-kallade-novell, enjoy! ;)

Klockan ringer. Alla rusar ut ur klassrummet. Alla förutom han.

Jag börjar resa mig upp från min stol, samtidigt som jag plockar ner historieböckerna i min svarta axelväska. I ögonvrån ser jag någon gå emot mig. ”Du, jag...”, mer hinner jag inte höra. ”Lo!!!” Jag vänder hastigt på huvudet- mina långa bruna rasta flätor slår i stolen som jag än inte hunnit resa mig helt från- försöker titta åt det håll jag tror den igenkända rösten kom från.

Där. I dörröppningen står Daniella och tittar på mig med en blick som säger åt mig att komma nu, genast.

Daniella är en ängel enligt våra föräldrar, men vad vet dom.

Hon har blont långt över plattat hår, mörkblå ögon efter våran mamma och inte som jag som har nästan gråa. Hon börjar bli otålig där hon står och väntar. ”Lo! Kom nån gång då!”

Jag vänder mig mot honom som för några sekunder sen försökt säga mig något och ser på han med en lite besviken min.

Jag slänger den överfyllda väskan över axeln och går ut. Förbi mammas och pappas ängel, de gråa gamla inslagna skåpen, förbi Nicole, Filippa , Petter, Ludvig och Texas som står och säkert planerar helgens fest och ut genom dörren.

• Varför i helvete gjorde du sådär?!, skriker Daniella genom bilrutan innan hon ens hunnit in och satt sig. Hon fortsätter, ” Ludvig såg ju!”

• Såg vad..?

• Hur barnslig min lillasyster är!

• Jaha, och?

• Och?!? Nu tror han...

Nu hördes bara The killers låtar i mina öron. Vad hon hade att säga stängdes ute.

Hon, min 18-åriga syster som just fått körkort (jag kan inte förstå hur hon klarat det), svängde in på parkeringen till våran gård. Jag knäppte av bältet så snabbt att de smällde in i bilrutan, hörde ett ”Fan” bredvid mig och klev ur.

Jag fortsatte med klampande stora steg upp till mitt rum och med tanken; Vad hade han tänkt säga till mig? Han, Jonas.

Den snyggaste killen jag någonsin sett, ansiktet, ryggen, håret- sådär lite halvlångt och med lockar som tittar fram under den röda kepsen-, och jeans med G- häng, inte för mycket bara så där helt perfekt.

Jag vet, jag låter som en sån där typisk tonårstjej med väggarna i rummet fyllda med affischer på Chad Michel Murray och andra ”snyggingar”- stackarna, alla de där typerna har redan flickvänner. Hur kommer det sig att man alltid ska gå och gilla såna som inte ens vet att man existerar?

Antingen 30- åriga skådespelare från Hollywood, killar som redan är upptagna eller såna som helt enkelt inte ser en.